The Blood of the Lamb/sv

From Gospel Translations

Current revision as of 20:38, 21 June 2009

”Utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse” står det i Hebreerbrevet (9:22). Största delen av brevet upptas av att visa på hur Kristus uppfyllde det som man i Gamla Testamentet hade hoppats och väntat på, speciellt med avseende på offersystemet i det forna Israel. För moderna läsare som aldrig har sett en offertjänst och inte tänker i Gammaltestamentliga banor, kan detta verka helt oförståeligt: Vad har dödandet av djur att göra med syndernas förlåtelse?

Det förklaras utförligt i Tredje Moseboken, som börjar med ett långt stycke som beskriver exakt hur man ska offra olika slags offer och vad varje offer åstadkommer (kap. 1-7). Vi behöver ändå gå ännu längre tillbaka för att förstå Tredje Moseboken och grundsynen på offer.

Första Moseboks 18 kapitel berättar om hur Abraham en dag fick besök av tre män. Han hade ingen aning om vem de var, men eftersom han var en väldigt gästfri man, ställde han till en riklig fest för dem. Hans fru Sara bakade en hög med brödkakor, medan han själv offrade en späd och fin ungkalv, som hans tjänare slaktade och tillredde för gästerna. Det står inte att han bjöd dem på vin, men tveklöst fanns sådant också, det serverades för viktiga gäster. Senare upptäckte Abraham vilka hans gäster var – Herren Gud och två änglar!

Fastän denna episod inte ses som en offertjänst, ger det oss en insyn i offrandets grunddynamik. Vid en offertjänst är Gud den allra viktigaste gästen: Hans närvaro hedras genom att offra Honom dessa ting – kött, bröd och vin – dessa serverades endast vid väldigt speciella tillfällen. Att äta kött var en sällsynt lyx på Gamla Testamentets tid och tveklöst var också vinet reserverat för stora händelser.

Israels forntida grannar såg offren som mat för gudarna, men Gamla Testamentet avvisar bestämt denna syn. Det är Gud som förser människan med mat (1 Mos 1:29), inte tvärtom. Psaltaren 50:10, 12 formulerar det så bra:

Alla skogens djur är mina,

boskapen på de tusen bergen....

Om jag hungrade skulle jag inte säga det till dig,

ty hela jorden är min med allt den rymmer.

Så vad var meningen med dessa massiva fester framför tabernaklet och senare på tempelområdet? De första offren i Bibeln offras av Kain och Abel. Dessa omnämns direkt efter att Adam och Eva blivit utdrivna från Edens lustgård, där de hade njutit av att vandra med Gud i dagens svalka. Uteslutna från lustgården var de berövade privilegiet till intimitet med Gud. Så, ett motiv för offrandet som vi ser i denna berättelse, är att offer hjälper människan till förnyad gemenskap med Gud.

Men man måste offra med ett rätt sinnelag. Kain offrade endast något av frukten på marken, medan Abel ”bar fram sin gåva av det förstfödda i sin hjord, av djurens fett” (1 Mos 4:4), det betyder de bästa delarna av sina värdefullaste djur. Gud accepterade det senare men inte det första. Här märker vi något av det viktigaste med offret: djuren måste vara unga och friska, inte utslitna och gamla. Försoningslammet måste vara fläckfritt och ett år gammalt. Offerlagarna i Tredje Moseboken säger att djuren som offras måste vara ”utan fläck”. Berättelsen om Kain och Abel visar vad som händer om man struntar i detta: ”Genom sådana blir ni inte välbehagliga” (3 Mos 22:25; se även 19:7; 22:20).

Efter syndafallet blev världen översköljd av en lavin av synder, speciellt mord och våld. Gud klagar över att synden är inbyggd i människan; ”deras hjärtans alla tankar och avsikter ständigt var alltigenom onda” (1 Mos 6:5). “Men jorden blev mer och mer fördärvad inför Gud och full av våld ” (6:11). Så Gud sände floden för att städa bort all syndfull mänsklighet och börja om från början med Noa, mannen som ”var en rättfärdig man och fullkomlig bland sina samtida ” (6:9).

När Noa slutligen kom ut från arken, var det första han gjorde att bygga ett altare och offra ett offer. Man kan tänka att detta var en tacksamhetsgärning för att han själv blivit räddad från undergång, men texten låter förstå att det åstadkom mycket mer. ”När HERREN kände den ljuvliga doften, sade han till sig själv: "Härefter skall jag inte mer förbanna jorden för människans skull, eftersom hennes hjärtas tankar är onda ända från ungdomen.” (8:21). Med andra ord, fastän människans onda natur inte har ändrat (se 6:9), har Guds inställning till människan gjort det: Han kommer aldrig mer att straffa världen med en flod. Varför? På grund av den ljuvliga doften av Noas offer (8:21). Ett offer enligt Första Mosebok 8 stillar alltså Guds vrede för människans synd. Att djuroffer åstadkommer en ljuvlig doft för Gud är en återkommande refräng i Tredje Moseboken 1 – 7.

Varför är då djuroffer så effektivt för att stilla Guds vrede? Berättelsen om hur Abraham offrade Isak ger oss en viss insikt i detta. Första Moseboken 22 berättar hur Gud prövade Abraham genom att begära att han skulle offra sin käraste ägodel, nämligen sin ende son Isak. Abraham visste inte att detta var en prövning – för honom var det dödligt allvar. Så i sista minuten, just som Abraham skulle till att skära av halsen på Isak, befallde en GUDS ängel honom att sluta; ”Nu vet jag att du fruktar Gud” (22:12). Då tittade Abraham upp, såg en bagge, och offrade den istället för Isak.

Denhär berättelsen visar att om någon är redo att tillbe Gud av hela sitt hjärta så accepterar Gud ett djur i stället för den som offrar. Isak var Abrahams framtid och Abraham var villig att ge honom till Gud, därför nöjde sig Gud med en bagge. Här illustreras läran om ställföreträdande försoning för oss. Det blir ännu klarare i Tredje Moseboks lagar, där en viktig gest vid varje offer är att placera offrarens hand på djurets huvud. Den som offrar ger sig själv fullständigt till Gud genom att identifiera sig själv med djuret; djuret dör i stället för den som offrar.

I Tredje Mosebokens 1-7 kap. diskuteras fyra olika typer av djuroffer. Tonvikten i dessa kapitel är lagd på hur man utför de olika typerna av offer. Vi måste nu fokusera på de speciella dragen som skiljer ett slag av offer från ett annat. Det unika med brännoffret (3 Mos 1) var att det var det enda offer där man brände hela djuret på altaret. Detta representerade att offraren var helt och hållet helgad för att tjäna Gud. Samtidigt var det till försoning (3 Mos 1:4) för offraren. ”Försona” är mer preciserat ”betala lösen för”, en fras som används på alla ställen i lagen där en lagöverträdare som är skyldig till dödsstraff blir fri genom betalning för skadorna (till exempel, 2 Mos 21:30).

Gemenskapsoffret (3 Mos 3) var troligtvis det mest populära offret i Gamla Testamentet, eftersom det var det enda där den som hade skänkt djuret fick en del av köttet (vanligtvis var det endast prästerna som åt offerkött). Gemenskapsoffret kunde offras spontant som en tacksamhetsgest till Gud, men kunde också offras då man gjorde ett löfte och samtidigt bad Gud att göra någonting, eller när man fått bönesvar.

Syndoffret (3 Mos 4) karakteriserades av att en del av blodet från djuret ströks på altaret eller stänktes inne i tabernaklet eller templet. Detta blod renade tabernaklet från syndens orenhet. Synden gör inte endast människan skyldig inför Gud eller gör Honom vred, det förorenar också platser och människor, som därför blir ovärdiga för Gud att bo i. Genom att stryka blod på altaret eller bestänka insidan av templet med blod, renades dessa objekt från sin orenhet. Samtidigt blev syndaren, som hade förorsakat denna orenhet genom sina missgärningar, förlåten och renad från syndens orenhet. Denna rening gjorde det möjligt för Gud att gå in i templet igen och att igen bo hos den troende.

Slutligen fanns det ett skuldoffer (3 Mos 5:14-6:7), som framställde den meningen att speciella gärningar gör oss skyldiga inför Gud. Dessa synder kan endast bli försonade genom offret av en dyrbar bagge. Även om dessa offer diskuteras relativt kort i Tredje Moseboken, får de stort värde i Jesaja 53, där den lidande tjänaren kallas för skuldoffret (v. 10), som lider för våra överträdelsers skull (vv. 5-6). Eftersom detta kapitel bäst beskriver Kristi försonande roll, är det centralt för Nya Testamentets förståelse av Kristi död.

Den allmänna bilden av offer genomsyrar Nya Testamentets tolkning av korset. Då Johannes Döparen sade ”Se Guds Lamm, som tar bort världens synd” (Joh 1:29), såg han mest troligt Kristus som det perfekta försoningslammet, en bild som Paulus också använder då han talar om ”vårt påskalamm Kristus” (1 Kor 5:7). Han ses också som det högsta brännoffret, ett offer större än Isak, en tanke som nämns på välkända ställen som Johannes 3:16 och Romarbrevet 8:32: ”Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade Honom för oss alla”. Mark 10:45 beskriver Människosonen som den ultimata tjänaren, som gav ”sitt liv till lösen för många”. 1 Joh 1:7 framställer bilden av syndoffer då han säger att ”Jesu, Hans sons blod, renar oss från all synd”. I brevet till Hebreerna är Jesus den högsta Översteprästen, som genom Sin död uppfyller alla krav som Gamla Testamentets offersystem pekade på (se Heb 9:1-14).

Slutligen bör vi notera att Kristi död inte tar bort offersystemets betydelse för den Kristne. Vi förväntas också att gå i Kristi fotspår och dela Hans lidande (1 Petr 2:21-24). Vi får alltså också en uppmaning att ”frambära era kroppar som ett levande och heligt offer” (Rom 12:1). Paulus jämförde det med att bli ”utgjuten som ett drickoffer” då han väntade på sin egen död, det är liksom vinet utgöts över altaret i samband med varje djuroffer (se även Fil 2:17; 2 Tim 4:6). På detta sätt borde de gamla formerna av tillbedjan ännu i dag få inspirera oss till helgelse och tillägnan.